2016

En fullmatad produkt, med massor av Sven-Ingvarsnostalgi<br/><br/>DVD - TV4 Dokumentären "Så många mil, så många år"<br/>Mycket extramaterial som bonus! <br/><br/>CD - Med den bästa musiken från Sliperiet.<br/><br/>BOOKLET<br/>En påkostad jubileumsskrift med bilder och berättelser från de första 60 åren.

Leonard Cohens sista album är ett känslosamt mästerverk.

180 g vinyl

"Skeleton Tree" är Nick Cave & the Bad Seeds' sextonde studioalbum. Det är uppföljaren till the Bad Seeds omtalade och mycket hyllade album "Push the Sky Away" (2013).<br/>Skeleton Tree började ta form i slutet av 2014 i Retreat Studios, Brighton och flera inspelningar gjordes även i den franska studion 'La Frette Studios' under hösten 2015. Mixningen skedde sedan i den Londonbaserade 'AIR Studios' 2016.

Första nya releasen på över 10 år. Rolling Stones egen tolkning av klassiska bluesfavoriter.<br/><br/>Den hårdföra Chicagobluesen har alltid varit en viktig ingrediens i Rolling Stones häxbrygd.<br/>På deras efterlängtade nya album BLUE & LONESOME, som producerats av den legendariska producenten Don Was (The Rolling Stone, Bob Dylan, Elton John), gör bandet en djupdykning bland sina bluesfavoriter.<br/> <br/>Albumet gästas av bland annat Eric Clapton och världskända trummisen Jim Keltner som tidigare har jobbat med bland annat Ringo Starr, John Lennon och Bob Dylan. <br/> <br/>"This album is manifest testament to the purity of their love for making music, and the blues is, for the Stones, the fountainhead of everything they do." - Don Was.<br/><br/>Mick Jagger: Vocals & Harp, Keith Richards: Guitar, Charlie Watts: Drums, Ronnie Wood: Guitar,<br/>Darryl Jones: Bass, Chuck Leavell: Keyboards, Matt Clifford: Keyboards<br/> <br/>Guests:<br/>Eric Clapton: Guitar<br/>Jim Keltner: Percussion<br/><br/><br/><b>RECENSION</b><br/><p class="rnr-4"></p><br/><br/>Cirkeln är sluten. The Rolling Stones har gjort exakt vad de började karriären med, innan låtskrivandet tog fart på allvar - total dyrkan av de gamla blueslegenderna. Det låter exakt lika vitalt som på de tidiga plattorna. Det är rått, opolerat och fantastiskt själfullt. Passionen och känslan är lika intakt som för ett halvt sekel sedan.<br/><br/>Under det tidiga 60-talet upptäckte Jagger och Richards bluesen. Berättelsen om hur de först möttes på en buss (eller var det en tågstation?) där Mick (eller var det Keith?) höll en bunt LP-skivor under armen har berättats många gånger, och i otaliga varianter, senast i Netflixdokumentären Keith Richards - Under the Influence.<br/><br/>Respekten för bluesgubbarna var ömsesidig. De gamla legenderna fick plötsligt nya unga fans som dyrkade bluesen och bidrog till en liten men ändå viktig del i överskridandet av de idiotiska raslagar som fortfarande levde kvar i de södra delarna av USA. Unga engelska slynglar som Stones, Yardbirds och John Mayall gjorde covers av, och spelade in skivor med gamla blues- och rockmusiker som Howlin' Wolf, Sonny Boy Williamson, Chuck Berry och Bo Diddley. De turnerade och jammade med dem, och lärde sig allt de kunde ta in.<br/><br/>Det fanns de band som skamlöst stal och skrev sina egna namn under kompositionerna. Jag nämner inga namn, ni vet nog vilka jag syftar på. (Ledtråd: sista låten på skivan.<br/><br/>Utan bluesen ingen Eric Clapton, Jeff Beck, Jimi Hendrix eller Keith Richards.<br/><br/>Utan ovanstående gubbar - ingen hårdrock. Men det vet ni. (Clapton gästspelar för övrigt på plattan .)<br/><br/>Little Walters Blue and Lonesome görs i en gripande version som är värd att lyssna på tusen gånger, samme legends Hate to See You Go kränger och svänger utan helvete, detsamma gäller Howlin' Wolfs Just Like I Treat You och Commit a Crime. Men allt är inte fantastiskt hela tiden, det händer, precis som förr i världen, att orginalen överträffar Stones tolkningar.<br/><br/>Blue and Lonesome är inspelad för ganska exakt ett år sedan i British Grove Studios, i närheten av Richmond och Eel Pie Islands där Stones börjde sin bana som ett ungt hungrigt pubband. Intentionen var att spela in låtarna spontant och snabbt. Det tog tre dagar, och det låter precis så skitigt och opolerat som man kan förvänta sig. Stones kan än, och det är kul att höra att en coverplatta kan låta så här vital 52 år efter debuten. 52 år. Läs det igen. Låt det sjunka in.<br/><br/>Som av en händelse hittade jag nyligen ett exemplar av tidningen Röster i Radio TV från 1979 (Ja ungdomar, förr i tiden betalade människor för att läsa om vad som kom på TV) och där fanns en artikel om Stones där skribenten förfasade sig över hur dessa "gubbar" fortfarande kunde hålla på när de var så "obsoleta". Obsoleta? Tjena.<br/><br/>Jagger har inte låtit så här vital sedan 70-talet, och då var han ändå väldigt mycket vitalare än Röster i Radio TV, och detsamma gäller hela bandet. De har kul i studion, förmodligen roligare än på väldigt länge. Jag betvivlar att det är en cashing-in-on-Christmas-grej, men jag kan ha fel.<br/><br/>Nu vet ni vad ni ska köpa till mor- och farföräldrarna i present. Passa på att köpa ett ex till er själva också.<br/><br/>Bästa låt: Blue and Lonesome<br/><br/>Niklas Webjörn<br/>Rocknytt

Ubercool fransyska - orginalplattan från 1962... kolla priset!

"Den tunna tråden" är inspelad i Atlantisstudion i Stockholm och den här gången har Peter haft kompositören Leif Jordansson vid sin sida som gjort stråk- och blåsarrangemangen. <br/><br/>Med förra albumet bearbetande Peter LeMarc både sitt eget cancerbesked och vännerna som precis hade gått bort. Fyra år senare kan LeMarc se tillbaka på en fortsatt tung tid och åter igen får lyssnarna en oförfalskad rundvandring i sångarens vardag. <br/><br/>På titelspåret "Den tunna tråden" som är albumets bärande och mest tongivande spår, får vi stirra rakt in i Peters egen kamp, när livet är som bräckligast och skörast. När varje andetag balanserar på en knivsudd. <br/><br/>Att det blev nytt studioalbum var långt ifrån självklart. Med spelningen på Stockholm Music & Arts för drygt två år sedan hade den scenskygge sångaren gjort sin allra sista konsert och han var trött på musik. Hela 2015 passerade. Peter saknade både plan och en meningsfull uppgift i livet. Det som alltid har handlat om just musik och att skriva låtar. Vändningen kom med David Bowies sista album "Blackstar" och ramarna föll på plats direkt. Det skulle bli en utpräglad vinylskiva. En genomtänkt låtordning, ett tydligt avstamp på varje sida och tio låtar. Varken mer eller mindre. Musiken flödade ut ur honom på ett par veckor.